... hon söker tröst... hösten är frostig och färgerna bleka... solskenet värmer inte nu... kinden rosig av kylan istället... bakom henne hörs rappa steg... en hand tar mjukt tag i hennes axel... men hej! det är ju du!... blicken vänder ned förläget... hon tänker att hon inte minns, vem?...

... hon gör ansats till ett "förlåt jag känner inte igen dig", ... , men hon avstår... suckar ut lätt och låter ansiktet bakom den mjuka handen över hennes axel tala... men det ringer ingen locka...

... tystnaden susar stressande... mottagaren släpper taget och det främmande ansiktet ursäktar sig... är jag förbrukad nu? tänker hon i en inandning... främlingen fortsätter upp för backen medan hon vänder och går ned... solskenet? varför har du slutat värma?...

... andetagen hennes nu rytmiska usch-isch-usch-isch-usch-isch... och så går hon ett tag utan att minnas vart hon är påväg...

... plötsligt ränner hon in i en korpulent makalöst mjuk bål på en lång man... hon får verkligen ta i för att någonstans där uppe hitta ansiktet... glasögonen har rutschat av hennes krokiga näsa...

... mannens ansikte är bekant men ingen hon är vän med... hon skäms och hukar sig omedelbart när hans hand stryker hennes hår ur ansiktet och sätter tillbaka glasögonen...

... en skymt av en kvinna i ett skyltfönster hon tycker att hon kan ana vem men minns inte... han säger något mumlande och hon uppfattar inte vad?... allt mumlar likt ljud under snöstorm... hon undrar ifall det är nu hon ska dö?...

... de skräckfyllda ögonen speglar emot hans mjuka... hon känner sig förlägen... men hans ögon så milda vänder henne in i förtröstan... ansiktsdragen slätas ut och ögonen hennes öppnar sig emot världen... där slukas hon av det vita skenet och förlorar sig i ljuset...

... slak i kroppen segnar hon ned i soffan intill ett café... han har gått men betalat henne för en kopp the och en havrekrisp... nu susar det i öronen men himlen är magnifikt vacker... där blir hon sittandes till himlen blivit stjärnklar... norrskenet väcker hennes eufori... 

... huvudpersonen är den hon har i sitt huvud... den av henne skapade personen "hon"... är ingen hon längre kan minnas...