Vad tar man sig till

när sanningen gått upp för en

att man inte är en som älskar

utan endast en som bara behöver bekräftelse

att allt går ut på att bli sedd och hyllad

att man duger

att man kan

nästan döda

en annans själ

för att få närhet

Vad tar man sig till

när man kämpat och slagits för sin så kallade kärlek

och endast trampat ner en annan människa i stoftet

någon som behövde trygghet

och man skadat hennes tillit ännu en gång

Finns det något sätt att gottgöra den andre?

Finns det något sätt att förlåta sig själv?

Hur blir en människa hel?

Hur blir man en som älskar

nån mer än sin grandiosa spegelbild?

Är detta ett medfött handikapp?

en defekt?

eller kan undret ske?

kanske fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen kunde hjälpa

eller att dö?

så man kan uppstå, bli född på nytt

men vem ska föda mig?

vem ska bära mig?

vem ska lida för min skull?

vem kan älska så mycket?

Det finns väl inget annat sätt att födas på nytt

än att någon annan måste föda mig?

vem?

inte gud, nej det tror jag inte

en människa måste det vara

inte kan man väl föda sig själv?

inte kan man väl bära på sig själv?

eller?