Jag känner hur min själ fröjdas åt allt levande i vår natur som möter allt levande inom min natur. Uppelevelsen av att njuta. Minnas stunder att älska. Minnas att ha till hands de dagar som blir mörka kalla och blöta. Vintertiden som speglar sin natur i himlens blåa tak. Vattenspegelns ishinna likt en solkattsreflex kastar ljus över naturens skönhet. 

Att i den ljumma dagen se ljuset strila ned mot mitt hjärtas rotskott som på bar kvist blommar ut. För att i den stilla stunden få bara vara och vila sinnena mot jorden. Denna våran jord som väcker våra glädjerop. Som blir till ett med grönskan i våra upplivade fysiska kroppar. 

Själens vandring i naturens marker. Skogens susande trädkronors dofter och ljud så livgivande. Som om det botar all denna vinterns melankoli. Vidarebefordrar intrycket  till våra hjärtan som pulserar det syresatta blodet till hjärnan. Där lagras bilderna precis likt vitamindepåer och gör oss vittra. Det eviga kretsloppets fortvarande av minnesbilder som helar och läker oss. Som ger de oroliga sin nattsömn. Frammanar bilden av skönheten i naturen visualiserar ljuden av den porlande bäcken. Förflyttningsljuden av kroppen i naturens famn. Ja detta är naturens magi dvs livselixiret som varje människa behöver lika mycket som rent vatten för att överleva.