HJORDEN RISTAR SIN POESI ÖVER BERGET

statyn väntar på dem
den står kvar i gränden
liksom berget kikar fram

de återvänder till
ett berg som väntar
hjordens återkomst

ett berg som
känna sig kunna
mätta hjorden

därför berget bjudit
laven och vitmossan
sitt husrum

berget kommer entropiskt
vittra uppifrån och ned
liksom inifrån och ut
men ändå alltid alltid
evigt vänta på sin hjord

en hjord en flock som
kommer att hylla berget
och lämna spår av lycka

varje gång hjorden söker
sitt berg kunna finna det där
om än mellan ett par huskroppar
i form av en staty mitt i vägen

likt ett berg är jag
där hjorden är de mina
och livet
blir vårt att leva

en förvandling
från ett mörker
till en plats där
ljusglimtar
kan nå oss alla

efter en svår
oövervinnerlig
motgång
en orubblig staty
kan gestalta