Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hur vet man att man jobbar för mycket?

 

Okej, jag erkänner!! Jag hör till dem som skrattat rått åt utryck som "utbränd" eller "gå in i väggen" och dylikt. Jag menar, vadå gå in i en vägg? Det är ju bara att använda dörren och snällt gå ut i höstregnet istället för att knäcka näsan och bloda ner tapeten. Eller att snabbt ta en sval dusch innan huvudet självantänder och brinner upp helt och hållet.

 

Ja ni hör själva vilken känslokall typ jag kan vara, det lönar sig inte att beklaga sig hos mig helt enkelt. Det kanske beror på att jag även hör till dem som gärna skaffar sig en hel drös med jobb, engagerar mig i föreningar, drillar runt ungar på simskolor osv men utan att tycka att det är något annat än roligt. Särskilt när räkningarna är betalda i slutet av månaden och jag känner mig som Joakim von Anka och har fyllt badkaret med pengar...

 

Men, det här kanske inte håller längre... Jag menar, tänk när jag kommer till jobbet i äldreomsorgen klädd som croupier, förskansar mig vid ett bord och ber de andra hålla i drycken. När Emma spiller kaffe tar jag hennes handväska i pant tills hon betalat de 500 det kostar att spilla dryck på bordet. Omvänt kan jag bara fasa över hur det blir när jag ber någon av gästerna på krogen följa med in på toaletten för att få "torrt i byxorna" nu när han druckit så mycket eller när jag ber någon ta ut tänderna och lägga dem i glaset med White Russian.. Katastrof!!

 

Häromdagen försov jag mig till ett nattjobb. Det kanske är en begynnande utbrändhet för när jag vaknade trodde jag att det var fredag och att jag skulle på en intervju för ett jobb i en glasskiosk.. Problemet är bara att det var onsdag, klockan var 21.00 och att jag aldrig sökt jobb som kulglassmakerska. Jag håller helt enkelt på att tappa greppet. Kan det vara så att tre jobb är för mycket eller är kanske demens en smittsam sjukdom? Eftersom jag vistas en hel del bland dementa kan det kanske vara en trolig orsak... Eller är White Russian luftburet?

 

Nu ska jag ta ett långt skummande bad och försöka reda ut begreppen, ska jag vara croupier eller vårdbiträde imorgon..? Eller är det både och? Jag hoppas att jag dyker upp i rätt skepnad i vilket fall så att inte männen i den gula bilen kommer. De med vita kläder och lånetröjor med så långa ärmar att man måste linda dem runt kroppen...

 

Luktar det inte bränt här förresten??




Övriga genrer av Ensamma mamman
Läst 779 gånger
Publicerad 2006-10-05 23:10



Bookmark and Share


  Howlit
Lyssna på de goda råd du får här nedan... Det är så lätt att vara duktig... men för vem? Och visst är det härligt med mycket pengar... men man anpassar sin tillvaro. Sänk dej inte... du ser ju tecknena redan nu. Var lyhörd för dom... och som sagt. Det går blixtsnabbt. Du hinner inte värja dej... sen orkar du inte.

Kram
2006-10-06

  Måna N. Berger
Instämmer med Hope. Och tillägger; man vet aldrig! Man tror att det går bra, man tror att bara jag har klarat de här jobbarpassen, de här mötena, den här kursen osv. så blir det lugnare sen... Sen? Man tror att det är ingen fara, jag trivs med det jag gör. Man lyssnar inte på omgivningens varningar, man är expert på förnekelse. Även när man innerst inne vet att man håller på att tappa greppet, glömmer saker, inte kan koncentrera sig på att läsa en bok, får problem med blodtrycket och jämt är trött; även då tror man att man ska klara att hålla samma tempo. Tills en dag den sista kraftreserven är tagen. Och det värsta är att då känner man en oerhörd skam, över att inte orka... Jag har varit där. Det tog två år. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att få tillbaka den stresstolerans jag haft, och det är kanske tur! Numera slår nödbromsen till automatiskt. När systemet överbelastas blir jag enbart en virrpanna och tvingas coola ner.
Var rädd om dig, säger jag också!
2006-10-06
  > Nästa text
< Föregående

Ensamma mamman
Ensamma mamman