Håll käften! Håll käften bara!
Fattar du inte vad du nyss ställt till med? VA?
Du förstörde allt för mej, allt
Jävla skit också

Hur tror du jag ska klara av morgondagen?
När jag redan nu vet att jag kommer må skit?

Hur fan tror du jag ska kunna stå där framför hela klassen imorrn?
Hur hade du tänkt dej att jag skulle klara av att skriva prov när tankarna flyger som värst omkring i mitt huvud?
När rösterna skriker på mej och trycker ner mej mer och mer för varje ögonblick?
Hur ska jag klara det?
Hur tror du att jag ska klara av att inte ens berätta det för nån, hur jag känner?
Vet du hur jävla svårt det är? Att hålla allt inom sej?
Bara för man inte vill vara egoistisk och dela med sej av sina egna problem...

Eller ska ja kanske bara skära mej? Tycker du det är bäst kanske?
Inte ta livet av mej, nej
Men skära mej sådär lagom lite, mycket
Bara så att jag kan få koncentrera mej på något annat än matmostret
Kan du låta mej göra det åtminstone?

Vet du hur mycket jag hatar den hära känslan?
Av mättnad?
Fan det är nog det värsta jag vet.
Å sen ångesten därtill.
Rösterna i huvudet som förföljer mej. Dag och natt.
Jag orkar inte mer.

Du sa ikväll att det inte räckte. Att det var för lite.
Ta mer, sa du.
Det är klart jag inte gjorde det, varför skulle jag när jag varit så duktig och självdisciplinerad?
Du fick mej att börja ta för mej. Du fick mej att tappa kontrollen. Det jag fruktar mest av allt...
Tack för det. Verkligen.
Sen stack du bara. För du tycker jag är så himla jobbig att prata med ibland. Förstår dej.
Men hörde du ens va jag gjorde där för mej själv? Helt ensam i okontrollens värld?
Du lämnade mej ensam och jag försökte bara bevisa att jag inte fallit tillbaka.
Du kanske tyckte att jag klarat av det.
Men vad tror du jag känner nu efteråt?
Hat, ångest, misslyckande, ånger.
Är totalt förstörd ska du veta.
Både på utsidan som på insidan, om inte mer.


Du förstörde mej själv, utan att du ens märkte det.

Och jag mår skit bakom din rygg.