jag tror inte du förstår hur ont det gör
när du alltid ger mig dåligt samvete
för
ja för vad?
För att jag inte kan vara din äkta hälft?
För att jag bara kan vara jag
bara kan vara din dotter

all skam jag har i mitt blodomlopp
jag andas skammen
lever med den som ständig skugga

om du visste
om du kunde se

men det kan du inte
för du är sjuk

och det är ju inte ditt fel
men inte heller mitt

men på mina axlar vilar tyngden av dina plågor
alltid har det varit så
van att följa dig
hunsas av dig
aldrig kunna bära dig
bara brista
jag brister och faller djupare
förgiftad

du ger mig skam
är allt för van att skämmas
så van att jag inte längre reflekterar över varför
jag vågar aldrig vara stolt

och på släktträffen i julas satt dina syskon där
och led kanske med mig
och tänkte;
stackars människa som inte vågar ta plats
tiger så barnsligt och självmedvetet

men vad de inte såg och aldrig har sett
är att jag krossats av dig
och fortsätter krossas
misshandeln är subtil och visar inga yttre blåmärken
men min själ är full av frakturer och konstigt ihopläkta sår
jag är ärrad

varför ser ni mig inte?
varför har ni aldrig öppnat ögonen?