tiden som vi gränslade
rann bort som gammalt regnvatten
marken oigenkännlig under våra fötter nu
då var vi on top of the world
nu står vi halvt sjunkande ner i underjorden
med en fot utanför stupet
som för att ha en reservplan
om allt blir för jävligt
om vi vinglar för nära kanten
hoppar vi ändå självmant
eller lurar ett öga att vi själva valde
om någon skulle se
men ingen ser
och vi vandrar förblindade
vet inte om vi ser bättre nu
bara för att vi slipper rusets skygglappar
bara för att vyn har breddats
bara mer intryck att ta in
mer som blev oförståeligt
du på ditt håll
jag på mitt
och vi kommer aldrig att mötas igen
även om vi träffas
för tiden som vi gränslade
rann bort
även i tvåsamhet
kommer vi alltid leva ensamma
förlorade för varandra för alltid
ingen kan upprätthålla ett minne
som var så vackert
det blir bara vanställt ändå
och förresten var vi så tryggt dolda för världen