något oförklarlig smög sig ångesten på
i en fläckfri vindsvåning mitt i smeten
högt i tak som bara den
men ändå tryckt och instängt
två leende människor bodde där
bombarderade av nyårs-sms i sina mobiltelefoner
från vänner och bekanta
ordnat en superb fest
inredningen italiensk och läcker
mörkt körsbärsträ och snidade
dörrnobbar
allting karriärdränkt
och genomtänkt
stil
de rätta fraserna
värdinnans leende
efter en stund kom jag på vem hon liknade
Kate Winslet
intressanta samtalsämnen
men ingen fick ta del på riktigt
ingen lyssnades på
dagen därpå
efter festen
nytt år igen
ångesten tätare
och Kate Winslet vill inte att vi ska åka hem
men vi måste
surhet förtäcks av artighetsfraser
inlindade i stubin
som glöder
vi flyr
åker långt för att komma hem
lägga mil efter mil mellan det förljugna
och vårat liv som
också är fullt av bräcklighet
men förhoppningsvis
av mera ärligt slag
och vi sa att vi älskade varandra på vägen hem
och jag menade det