Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

bekännelser

jag ser på Carro
och jag tänker på
att hon är i samma situation som jag
men att det inte bekommer henne det minsta
jag tänker på hur snäll hon är alltid
även var hon snäll mot mig när jag var för stolt
hon lider inte som jag av att inte ständigt bli sedd och hörd
och precist på pricken korrekt uppfattad

ingen kan se vad en mänska tänker utanpå
men jag slår vad om att det syns på mig
hur jag lider när andra tar plats
och säger det självklara
jag sitter tigande i min arrogans
och tänker att jag är osynliggjord

men ingen har gjort det mot mig
jag tar inte för mig
jag orkar inte stoja och skräna ikapp

utåt sett kan det vara klädsamt
en viss ödmjukhet kan skönjas
i försynta människors uppenbarelse

men det finns såna som lider av att inte
alltid veta bäst
att inte alltid få säga sitt
och som lider av att någon enstaka gång bli missförstådda
då är det kört i det sociala sammanhanget
då är jag död i sammanhanget
och drar mig ur
vill koppla bort dom och aldrig mer ses

hela tiden har det varit mitt problem
så ytterst fåfäng att jag inte velat försöka
visa rätt sida av mig själv
jag kan inte mäta mig med min egen högfärdiga bild
det finns en viss kongruens

jag har känt mig kränkt när andra
inte direkt har tagit mig för "den jag är"
vilka höga krav har jag då inte ställt på
min omgivning och på mig själv
om något kommer ur min mun
blir det direkt bedömt av mig själv
och genom mig själv har jag bestämt
att andra fördömer mig
om det inte blir perfekt så kan det vara

men människor gillar människor som inte är perfekta
det gör jag också ibland
roten till hela min såkallade livskris finns i min
vidriga fåfänga och arrogans




Fri vers av Arwen
Läst 431 gånger
Publicerad 2008-12-15 17:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Arwen
Arwen