de små vita lögnerna
som ett kaffefilter
när du bara är svart och stark
och jag är nåt svagt blask
finns jag ens?
den osynliga navelsträngen lindad kring min hals
fortfarande
du snärjde mig för livet
när du gav mig det
och du känner mig sämre och bättre
än någon annan
och hatar och älskar mig mer
lika kluvna
är vi
omaka men fastkilade
slumpsystrar
och slumpbarn
och det enda som återstår
är att spå i sörja och kaffesump
vi fortsätter att mötas
och vi fortsätter att gå isär
lika brutalt som igår