- Det här är inte mitt hem. Det här är inte mitt liv. Men jag får skylla mig själv. Mitt liv är misslyckat. Hela mitt liv är misslyckat. Jag är en dålig människa.

Kaisa sitter på sängkanten och pratar med sig själv.

- Måste på toa. Hon stapplar fram ett steg i taget.

- Skönt att kissa. Måste vara noga med att inte använda för mycket toapapper. Om jag bara tar en bit istället för två eller tre kanske jag aldrig behöver köpa toapapper mer. Undrar hur många bitar det är på en rulle.

Hon sitter länge, länge.

- Nej, nu måste jag ta mig härifrån. Behöver vatten. Usch vad ont jag har i benet. Jag hatar den här lägenheten. Den är inte mitt hem!!!

"Oh, vad fint du har det, mamma"

"Du ska se att det blir sååå bra!"

"Bättre och bättre dag för dag, tralala"

- Jag är så himla less på mina barn. Deras rop. De tar i så det knakar. Ända från tårna.

- Usch. Jag hatar mig själv. Och allt det här.

- Jag längtar så efter Einar. Varför blev det inte han och jag? Varför skulle jag lyssna på mamma, som var så dum mot mig. Visst var Albert snäll, men jag älskade honom inte. Han försökte väl älska mig, men jag vet inte. O, vad jag har varit dum. Mot alla.

Kaisa stapplar ut i köket.

- Jag måste ha ett glas vatten. Aj, vad ont det gör i mitt ben. Vad är det för något som gör så ont. Aj! Vatten, kallt vatten.

- Luktar illa gör jag också. Blöjor! Jag hatar blöjor.

- Mmm vad gott med vatten.

- Einar! Varför gick du med på att bli bortvald? Hur kunde du avstå bara för att du saknade tron? Var inte jag viktigare?

- Få se, radion, ska väl lyssna på väderrapporten, hur mycket är klockan? tio över sju, äsch då är den redan slut,

- Einar, varför är du död också? Varför är alla döda? Varför får inte jag dö?

- Nä, måste lägga mig igen. Det gör så ont att vara uppe och gå.

Kaisa tar sig mödosamt till sängen. Hon har det gamla utslitna linnet på sig, en söm har gått sönder i sidan. Börjar kallsvettas. Försöker få på sig filten. Fortsätter prata rakt ut.

- Vad ska jag ta mig till? Jag orkar inte leva så här.

Hon är 84 år. Har just flyttat från sitt hem till servicehuset.

Hon börjar gråta. Stilla.

Somnar...

Kaisa vänder sig om i sängen, vaknar av smärtan i benet,

- Einar...

Hon försöker återvända till drömmen, drömbilden,

Kaisa vaknar igen. Försöker vända sig.

Det sticker till i Kaisas ben, hon vaknar, sluddrar

- öh, var är jag?

Samtidigt knackar det på dörren och in kommer ett biträde utan att vänta på Kaisas svar.

Usch, nu kommer de igen. Jag blir så sur, de bara ramlar in, hinner Kaisa tänka innan biträdet Mona säger så vänligt man bara kan, fast allt är konstlat,

- God morgon Kaisa, nu ska du få din morgonmedicin. Och hur har natten varit?

Kaisa försöker inte längre vara trevlig.

- Hemsk, säger hon, jag har inte sovit en blund.

- Jo men, det tror jag nog. Jag var inne och tittade till dig när jag började strax efter sju, då sov du sååå gott.

Nu ljuger hon, tänker Kaisa.

- Och vad vill du ha till frukost, sjunger biträdet Mona så glättigt det bara går.

Fy sjutton vad trevlig hon låter, tänker Kaisa. Hon suckar och svarar inte.

- Ska vi ta det vanliga? Flingor och mjölk och en ostsmörgås?

- Med socker på, säger Kaisa.

Mona går igen. Kaisa ligger kvar i sängen.

Det knackar igen. Biträdet Mona öppnar snabbt, en bricka med ICA:s Corn Flakes. Snåla är de också, tänker Kaisa,

- Här kommer frukosten, Kaisa! kvittrar Mona.

- Jag vill inget ha, säger Kaisa.

- Då ställer jag det på köksbordet, så kan du äta när du vill, suckar biträdet Mona och går. I dörren stannar hon och säger:

- Säg bara till om du vill ha hjälp.

Kaisa säger ingenting.

- Djävla Einar, hör hon sig själv säga.

Hon som aldrig aldrig i hela livet svurit.

- Det är ditt fel Einar. Och ditt! Hon tittar upp mot taket och hötter med högern. Och mamma har jag alltid hatat.

Kaisa vänder sig i sängen, försöker stiga upp, faller ur sängen, slår i huvudet. En dov duns hörs inte någonstans. Där ligger hon. Det ser ut som hon ler.

----------------------------------------------

Nej, hon är inte död. Än.

- Var är jag? Aj!

Hon vaknar sakta till liv igen. Känner det kalla och blöta. Försöker ta sig upp. Aldrig ringa, tänker hon.

- Aldrig ringa. Aldrig be om hjälp, säger hon högt.

- Fy fan, säger hon också högt. Bra ord de där, tänker hon.

- Djävlar, prövar hon att säga, det känns bra. Hon sitter upp nu och börjar gråta tyst. Så knackar det på dörren och som vanligt flyger den upp och den där fruktansvärda Mona kommer in.

- Men Kaisa, oj oj, vad har hänt?

- Ja, vad har hänt? Inte vet jag, säger Kaisa släpande.

- Jag ska hjälpa dig, vänta, jag ska hämta hjälp.

Hon försvinner snabbt, Kaisa sitter kvar och tittar sig omkring, lägger sig på knäna, hasar sig till toaletten, sätter sig med stor möda där. Försöker få av sig de blöta kläderna men hinner inte.

- Men Kaisa då! säger båda i mun på varann, du behöver inte...

De drar av henne alltihopa, där sitter hon naken, de hjälper henne till duschen.

- ...stilla och tyst lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det.

-... föraktad och övergiven av människor.

Hon mumlar... - såsom en för vilken man skyler sitt ansikte.

- Vad säger du Kaisa?

- Nu ska du se att det blir bra. Vad hände egentligen? Ramlade du?

Kaisa säger inget. Hon har aldrig sagt något till någon när hon är utan kläder.

- Idag kommer din pojk från Umeå. Visst? Vad är det han heter?

- Anders? säger Kaisa frågande.

- Ja, så heter han. Det blir väl roligt?

- Kommer Anders? Nä, det tror jag inte. Han bor ju i Umeå.

Och just precis när de sagt det står han där, i dörren till toaletten och ser sin mor naken. För första gången.

Inuti Kaisa vrids inälvorna ihop. Han står kvar och ser sin mor. Naken. Hon ser hans ansikte, blir en mask,

-Hjälp, jag stryps, hjälp jag får ingen luft, hjälp, jag faller! säger hon inte, det har hon ingen kraft till, men hon hör sig själv inuti kroppen, hennes inälvor knyter sig.

Biträdena tappar taget, hon vrider sig, faller, blir stel, förvriden, Anders tar några steg, lägger sig på knä, tar sin mor i famnen, hon kvider, ett förfärligt läte kommer ur hennes inre, han lägger sin ena arm runt hennes nacke, håller henne länge i sin famn, låter hennes kind vila mot hans, säger:

- såja, mamma, såja. Hennes kropp blir sakta mjukare, hon blir lugnare, slutligen helt stilla.

De ligger så i en evighet.

-Är det du, mamma? frågar Kaisa. -Mamma är det du?

Biträdena är i köket. Tysta. De står med armarna i kors och ser ner i golvet.

Anders kommer slutligen ut från det allra heligaste, evigheten har hållit på kanske i fem minuter.

Han viskar:

- nu vill hon få hjälp av er. Kläderna!

Senare, kanske efter en timma sitter de tillsammans vid köksbordet och äter de där Icaflingorna med mjölk och lingonsylt.

- Va gott, säger pojken.

- Mmm, säger mamman.

- Vill du ha lite kaffe?

- Mmm.

- Vet du, säger Kaisa sakta, jag är så glad att det gått så bra för dig. Du är så lik pappa. Vet du det?

- Jaså? Hur då? säger Anders.

- Du är snäll, Albert var alltid snäll mot mig. Fast jag var ofta tjurig och arg. Utan honom hade jag nog tagit livet av mig. Jag kunde aldrig glömma mina känslor för Einar, du vet Einar i Topperyd. Vi kilade stadigt när jag var ung. Men han gjorde slut. Han sa det berodde på hans tro. Men jag har aldrig trott på det. Usch, jag har varit så elak.

- Mamma. säger Anders, du har haft det svårt. Jag vet det.

De sitter där ganska tysta.

- Men mig har du aldrig gjort något ont.

- Det har jag visst. Jag tyckte inte om när du gjorde slut med Eva. Och när du kom med Carina kunde jag inte ta emot henne. Jag har varit så elak mot henne. Det är det värsta, hur jag varit mot era fruar. Alla ni pojkar. Även mot dina flickor har jag varit dum. Kan du förlåta mig, Anders? Förlåta mig för att jag varit så dum. Precis som mormor. Tekla. Hon gjorde mig illa. På samma sätt.

De sitter tysta. Äter sakta. Efter en stund säger Kaisa:

- Tror du Carina kan förlåta mig?

- Det tror jag. Om du kan säga det till henne.

- Nej, det kan jag inte. Jag är för gammal nu, jag kan inte göra sånt.

- Men du skulle må bättre om du gjorde det. Mycket bättre. Jag också. Och Carina.

Ja, alla.

Samtalet går sakta, men ändå säkert framåt. Framåt känns det att det går.

De sitter där vid bordet. Det luktar nybryggt kaffe Båda är tysta. Ingen säger något. Kaisa ser ut genom fönstret. Till slut säger Anders:

- Jag kan slå numret.

Kaisa är tyst. Hennes spretiga fingrar plockar med bordsdukens fransar.

- Nej, jag orkar inte, jag kan inte, säger hon.

- Jo mamma, det orkar du, säger Anders, och om du orkar det kommer du att få en extra stjärna i himlen! Han ler försiktigt. Kaisa slappnar av lite i det leendet och säger:

- slå numret då,

och Anders fingrar hoppar vant mellan siffrorna och lämnar över luren.

- Hej, det är Kaisa... jag vet inte hur..., hon börjar stamma, jo, jag vill be...

Kaisa börjar gråta,

- jag har varit så elak...

hon gråter och släpper över luren till Anders, han säger.

- det är jag...,

lämnar tillbaka luren till Kaisa, hon lyssnar, säger:

- du måste förlåta mig... lyssnar en stund, säger:

- förlåt

så lägger hon på luren och fortsätter att gråta. Anders tar hennes händer på köksbordet och Kaisas fingrar blir som klor på en örn, det gör ont, men det måste få göra ont, hon släpper taget efter en stund, säger:

- vill du hjälpa mig till sängen, jag är så trött, måste lägga mig...

Pojken reser sig, mamman griper tag i hans arm och reser sig, de går sakta arm i arm till sängen. Så sätter hon sig tungt, han hjälper henne att få upp benen och fötterna på plats. Hon smeker hans kind och med ett litet leende säger hon:

- vad jag tycker om dig, Anders, du är så lik pappa.

Strax sover hon lugnt och Anders sitter där länge och ser ut genom fönstret, ser hennes röda pelargoner i finaste blomkrukor. Tårar trillar sakta nerför hans kinder. Han ser på sin gamla mor som sover lugnt med ett litet leende över läpparna. Han tycker det luktar nygräddad sockerkaka.