Krokusen en frusen saltstod
i ett hav av vit kristall
väntar tyst och tålig värmen,
vet i genen att den kommer,
vet att ej förtvivla- Hoppas.

Solens första stråle väcker
färgen på en krokus´ kinder,
töar outhärdligt sakta,
töar outsägligt varsamt,
frostskador ska töas sakta.

Nu när isen har försvunnit,
nu när kylan är ett minne,
nu kan blomman sakta öppnas,
vakna, stråla, lysa, pråla.
Fastän död jag var- jag lever!