Sen många år bjuder min Långfredagstradition
att plantera mörka tankar i altanens balkonglådor.

Enligt samma tankesätt växer på Påskdagens morgon
gula påskliljor och kvistar ur stenhög på min mörka tilja.

Men traditioner kan ändras och vanor göras om
livets djupaste sanningar vinner på att stöpas i ny form.

Jag kan ju ta sticklingar av gammal älskad pelargon
eller skott från alla växter jag vårdar åt en vän.

Att bokstavligt handskas med det svåra är ett sätt att besegra sin död
att plantera det ljusa i god jord är att se livet vinna trots allt

Så vilket ska jag välja när jag egentligen vill bådadera?
Antingen si eller vore det förnuftigare så?

Mjau, prrr, ämjä, mjau!
Jaså, jaha, säger du det! Då gör vi väl så!

Skönt att slippa tänka.
Jämt.