florerad och vredgad
av flimmer från teve
och flimmer framför ögonen
och tanklösheten
och skammen
för att inte leva
och för att leva ut
kopia av färdig bild
rollbesättningen
sjunker in i statistens vanliga förbipassage
passerar bara
och ser hur du gör likadant
vi stannar ibland och skriker HJÄLP
sedan inrättar vi oss i kulissen igen
flugor i soppan
vi skriker och sprattlar
varmt
sjunkande
döende var eviga dag lite närmre
slutet på något utan början
krama mig
säg inte att du har svårt för närhet
rabbla inte dina brister
ge mig allt ditt goda
för du har det
blänk till i mig
så att jag lever för en sekund till
innan jag förtärs eller drunknar
kärlek är mer än vad smittan lärt oss
smittan som talar om man och kvinna
hela konceptet är förrådande
får vi då inte älska varandra
hålla varandras händer
tala öppet som förr
barriären var riven
sen sjönk vattenmassorna undan
blottade nakna fula sanningar

vi går in i väggen
drar på oss samhällets alla konstruerade åkommor

bantar nyckelbenen synliga
gråter
bara innanför tysta väggar
skriker bara i rör ner i marken
men jag har sett en gnista
av dig nu
en strimma sanning
den är inte ful
jag vårdar den i mitt innersta
vill inte att vi gråter mer
låser om oss
och tysnar
vill att vi forsar över kanterna
och böljar
som de kvinnor vi egentligen är
själavän våga med mig!