jag är så jävla ytlig
så jag börjar tänka på gipskatten igen
på hans strykande rörelser
och glänsande kalufs i solen

jag är så förbannat enfaldig
så jag står här och ser på
hur jag håller myterna vid liv

blåser liv i mystiken igen
dammet i rännstenen blir silkespuder
böjen på den grekiska gudens näsa
hans lockar
ögonen som två svarta kärr
vecken i pannan

nej jag vill inte lockas ner och bada
i ditt bråddjup
och jag vet att den metaforen låter utsliten

men

jag är så in i helskotta utled på mitt vansinne

jag driver skönheten på porten
shasar bort honom
han stryker iväg

jag hoppas han är lycklig där han spatserar
genom livet