En stjärna har slocknat och lämnat ett hål-

så råder i världen fysikens lagar
att några når tidigt fram till ett mål:
en hamn efter livets fartfyllda dagar,

men saknaden blir särskilt sorgfylld och tung
när någon har brunnit och lyst som en stjärna-
som lärde ut livet till gammal och ung
så folk strömmade till hans lektioner så gärna!

De fyllde de salar där stjärnan tog plats
där strålande under han redigt dem gav;
han lyste upp allt, ett kristallpalats
så ledigt och lätt med sin glittrande stav,

han trollband publiken utan trolleri
han gav dem fysikens pussel att bygga
och ledde dem genom naturens magi
med fysikens regler så säkra och trygga.

Nu ser vi i världen ett hål som är svart
en saknad som inte på lång tid kan fyllas,
med pusslet vi ej heller kommer nån vart-
det är som om fysiken själv ville hylla

sin bästa magister och inspiratör
och så låta tiden och ljuset fallera...
Så går det i rymden när stjärnorna dör
att tiden och ljuset ej samverkar mera.