Tårarna

min finaste gåva

jag fick dem som gåva

av Någon.



Kanske det är mammas tårar jag fått, det ständiga tillflödet. Mammas ogråtna tårar. De jag aldrig såg. Ingen annan heller. Ingen. Men hon har ett stort hav av ogråtna tårar. Jag gråter ut dem nu. Inte varje dag, men... ofta. Alltför ofta. De är mina också, förstås. Min finaste gåva från min lilla mamma. Min ensamma mamma.

Jag lovar, mamma, jag lovar att gråta ut dem. Det är ett svårt kall, men jag gör det så gärna för din skull. Kanske du kan dö snart, när du vet att ditt liv skall levas vidare i mig. Att ditt liv inte är slut. Att ditt liv inte var förgäves. Att din gråt skall gråtas färdigt. Ditt liv var inte förgäves, lilla mamma. Jag lever det vidare.

Jag är så tacksam att ha haft dig till mamma. Min mamma. Och att du gav mig livet. Även om du varit så oåtkomlig för mig. För oss.

Din ensammaste tid, mamma, var det när du hade alla dina små barn omkring dig? Utan eget utrymme. Eller var det när vi hade växt upp och lämnat dig? Ensam med pappa? Eller var du allra mest ensam efter pappas död? Just som ni hade börjat hålla om varann igen?

När var du ensammast? Lilla mamma?

På dina födelsedagar, kanske? Alla dina födelsedagar?