Jag sörjer dig

som att du är död.

Jag sörjer minnet

i lukten av ditt hår,

jag sörjer mina fingrar

runt din axel.


För mig är du död

då skräcken i mig

att förlora sista värdigheten

inför ditt ansikte

om jag sökte dig nu

hindrar all min rörelse.


Sörjandet är min enda rätt

att besöka din mark

att hålla din midja

att tyst skrattande le

och att äta med dig

med dina barn.


Men jag ler också

när ingen ser

för jag vet

att du lever,

att du älskar

om än inte mig.