När man står där på toppen och ser ut över den vackra utsikten så tänker man inte på hur jobbigt det kommer vara när man når grunden igen.
Det tog mig en timme att gå från toppen och sedan falla till botten
Jag skrev igår om hur bra mitt liv var
hur jag älskade mitt nya liv
hur jag skulle klättra högre och högre för att sedan stanna på toppen
Inte tänkte jag på stenarna som skulle kastas och armarna som skulle dra i mig

När jag satt där på toppen kände jag hur nöjd jag var
hur glädjen sprudlade i mig och aldrig tyckas hitta en utväg
Allt kändes så grymt bra

Men när man vänder på steken så visas den vara bränd så ena sidan och lyckan och smaken väller ut den och den är bara torr och smaklös
Två lögner som jag gjort för andras bästa har förstorats på ett kick
Och all energi jag hade till motstånd försvann ur mig på en sekund

Jag grät offentligt
På skolan, i klassrummet, utanför och på bussen
Gick inte att ta stopp på mig, inte en chans, här skulle det flöda som i en flod
Så svårt att skapa tillit när allt jag har är gränser och väggar
jag förstår verkligen inte hur snabbt man kan känna att porten bara stängs
Föräldar borde ju ändå finnas där för en på ett rimligt sätt
Dom ska lyssna och se till att man har en bra ungdom oavsätt vad
Jag vet att man förstörs om man inte får känna att man inte får springa fritt
Jag ser det här som farligt
Och detta betyder att även närsta halvår kan bli ett pissigt helvete
jag kommer kugga på allt jag försöker med och jag är säker på att inget kommer att fungera om ingen tar tag i det här.

tänka sig, jag funderar på att flytta hem till far min
Tror inte att han skulle förstå till hundra procent
men han skulle iallafall lyssna.

Jag som nådde ljuset men blev omfamnad av mörker
Hur kunde det gå så fort, hur kunde det gå så himla fort...?