Lyssnar.
Lyssnar på ljudet som till synes kan verka ganska tomt.
Ensamt, frustrerande och dovt.
I mina öron är det vackert, häpnadsväckande och fridfullt.
Om tiden kunde stanna, skulle jag välja det att inträffa nu.
Jag vet att jag just nu sitter här och skriver lögner på rader.
Ja, även lögner kan låta oerhört sant.
Men det är som sagt en lögn.
Just nu kvider jag i ångesten. Kvider och knystar för att allt mitt huvud behagar ska sluta vara så otroligt ensamt och ofantligt trådigt.
Männen i mitt liv är svin.
Som drar och tär på mitt hjärta.
Förfaller mig och ökar min skuld.
Ändå jag de män saknar. Gråter och förtär mig själv med.
Jag saknar självömkan i just denna tes.
Då jag så när vet om min skuld i denna situation.
Röken ur mitt hjärta är endast av mig själv, och min mantel, osynlig.
jag vet att jag bör öppna min gard. Öppna mina dörrar.
vara den som ger raka slutsatser.
Men folk vet hur jag fungerar. Ger mig dubbla förhoppningar.
Endast för att avvisa och för att med säkerhet behålla mig i deras närhet.
Åh snälla den som kunde vara min andra hälft på ett mycket lyckligare vis.
Ångesten ökar, och självkänslan faller till dess bottenlösa grund.
Snart är jag inget annat än en ängel, som lever på att göra människor lyckliga och mig själv till den olyckligaste människan i världen.
Så här blir jag inget annat än förkastad.
Lekt med och dödad i dess förtroende till andras bästa.
Sanningen är den att samtliga män där ute i sin närhet endast tänker på sig själva.
Hur de mår, hur de vill ha det. Medan jag ständigt filosoferar kring hur andra skulle må efter mina egna handlingar.