Det sliter och drar i mig fast jag inga armar ser
Finner lyckan i ljudet som pryder väggarna i mitt kranie
Ensam är stark var det någon eremit som sa
men jag är inte stark som ensam
fingrarna trasslas och fatet det står fullt
min egoism skär sönder mig
men jag är inte egocentrisk
varför nöjer jag med det som andra behöver
när det inte alls överträffar mina önskningar
sanningen är den att jag är allt för kräsen
men jag nöjer mig med biten jag inte vill ha
jag förtär mig själv med min egen olycka
och olyckan skapar jag gång på gång på egen hand
det jag vill ha är redan taget
och det jag tar är vad jag inte behöver
jag kommer aldrig bli nöjd när kriget som skapats endast är mig själv
Det värsta av allt är nog att jag inte har en aning om vad jag vill
jag tar för mig och hoppas att jag ska ändra min tankegång och nöja mig
Men aldrig nöjer jag mig, jag vet vad jag vill ha, men är inte säker på att jag har modet kvar att behålla det
jag hatar att så i en mittpunkt där framtiden ligger som plockad för mig samtidigt som det är precis vad jag behöver
min tankegång är en värld av borttappade bokstäver
bokstäver som söker sin rätte plats
den största sanningen är nog att jag vet precis vad jag vill, men jag är för rädd för att tänja på gränserna och för ovan för att ge mig själv en chans före alla andra
jag är inte nog för denna värld, må det låta överträdligt men jag är inte morbid