Så står hon där, gisten och sliten

färgen flagar

en vägg lutar mer än vad som anses helt

taket är på lut

skorstenen är sprucken

och röken har för länge sedan slutat ringla mot himlen

men hon står där

ännu något röd där falufärgen inte nötts bort

runt henne svämmar lupinerna

i alla nyanser

från skiraste skärt

till djupaste purpurblå

och de sjunger i kvällssolen till hennes ära

och lovar henne

att en dag växa på hennes grav