en slinga från en ensam saxofon
har sökt ditt öra genom vindens brus
ja, genom aftonvindens svala sus
hörs plötsligt tydligt grannens blues

nu vaknar nattens egna dova ljud
och leker sällsamt med ditt sinne
de lockar ut dig om du sitter inne
med pusselbitar ur ditt eget minne

ett dunkande från godstågsskenor
kan väcka minnen som var undangömda
av livets resor som man trott var glömda
till platser där ens handlingar blev dömda

och koltrastkvittret lockar dig att le
att minnas varma dar i trädgårdslivet
när inget togs emot som ej var givet
och ännu ingenting var sönderrivet

som lager ligger bitarna i minnet
men dyker upp ur bottenlagrets slam
och fiskas upp ur minnets mörka damm
för att sin egen stund i ljuset hållas fram

de väcker ömsom sorg och ömsom skam
men även då och då ett stråk av lycka
som på nåt sätt är, kan man ändå tycka,
en hjälp att leva, en sorts livets krycka