och vi hade en gång en katt som hette Nalle

han var så himla fin!

Å vad jag älskade den katten!

Tre småflickor hade vi också. Som älskade Nalle.



Men min fru blev allergisk

katten måste avlivas



Bertil sa:
Det kan jag göra!



Fy vad jag hatade den karlen!


Men han avlivade aldrig katten, för han fick aldrig tag i den. Han skulle döda den när vi var bortresta ett par dagar. När vi kom hem satt Nalle vid köksdörren. Ja han hade blivit sjuk också. Och stryk hade han fått av nån.

Vi hade sagt till våra små flickor att Nalle var död. De hade redan börjat sörja. De sov när vi kom hem. De såg inte Nalle. Jag tog med mig honom upp i skogen, hade lite mat med mig till honom. Och en spade. Jag slog ihjäl honom. Med spaden. När han åt. Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det där. Finns det förlåtelse för sånt här? Jag grävde ner honom. Skulle vilja gå tilllbaka dit nån gång. Men det är hundra mil dit.



Nu hatade jag inte bara Bertil.

Nu hatade jag mig själv också. PÅ nåt sätt. Det är tjugofem år sedan. Jag har bett mina barn om förlåtelse för att jag inte berättade sanningen för dem förrän efter många många år. Fortfarande känner jag sorg över det där.

Men mest tänker jag nog på den där Bertil. Hur jag föraktade honom. Bara för att han gärna dödade vår fina Nalle.

Och nu hatar jag inte mig själv längre. Men sörjer fortfarande. På nåt sätt. Ja, jag är en som älskar. Katter. Bland annat.