Den gamla borggården

sten efter sten

en gång sammanfogade till en enhet

nu som skeva bitar

trasiga

ofogade

en del saknade

tagna som souvenirer

men skönheten finns kvar i det osymmetriska

styrkan i de släta ytorna

och livet i grönskan som förskönar ruinens minne

livets gång intatuerade i stenarnas ansikte

en påminnelse om alltings inneboende kraft

som för evigt förvarad i borgens inre

där själen stillas och styrkan bevaras

för varje hjärta som vågar möta

ruinens själ