Ensam står du mot världen
begränsad i din inre rymd som slutar vid bergens rand

Bunden till marken
för att dina ögon inte ska flyga för högt

Ett rop på hjälp ekar över landskapet
men ingen försöker förstå vad du säger

För ditt språk finns inte i de andras världar
så de flyr från dina rop

Förvissade om att de förstod allt du sa
och sin egen förträfflighet

Hoppet om att en gång igen få flyga och se över bergen kvävs sakta
ditt hjärta slår fortfarande

Någon hör slagen
någon som stannar när du förtvivlat försöker göra dig förstådd

Där förträffligheten fick stryka på foten
och mänskligheten fick ett ansikte

En kamp inleds mellan förtvivlan och hopp
i raseri och målmedvetenhet vinns kampen

Du flyger igen, högre än någonsin
obegränsad

och Ikaros finns inte mer