Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Söndagens försök till en predikan


PREDIKAN 1 sönd i fastan, 10 febr 2008.


PRÖVNINGENS STUND – Predikan 1 sönd i fastan 2008. Hedlundakyrkan Umeå


Anden drev ut Jesus i öknen, och han var där fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levdebland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
Markus 1:12-13


Ja ibland lever vi i prövningens tid. Frågan är om vi klarar det. Eller: HUR vi klarar det. Hur klarar jag prövningens stund?

Jag tänker på kärlek. Och är det något som prövas i nöden så är det kärleken. OCH ansvaret. Vad tar jag ansvar för EGENTLIGEN?

Ja. hur ser min kärlek ut EGENTLIGEN? Vad tål den? Vad tål jag. Vem ÄR jag egentligen?

Det var nog det det handlade om ute i öknen för Jesus. Vem är jag egentligen? Vad är mitt uppdrag? Vågar jag? Är jag beredd att betala priset?

Vi har alla prövats. På olika sätt och av olika grad. Vi i Sverige under ett par generationer har väl generellt prövats minst av alla i hela världen. Tror jag. Ändå prövas vi var och en. Och en del prövningar går över våra vildaste fantasier. Oftast är det sjukdomar och död. Och kärleken som prövar oss. På skolan och i arbetslivet prövas vi också. Men även där är det nog mest av människor vi prövas. Kärleken. Relationer. Samspel. Ansvar.

Vilka prövningar har du gått igenom? Vad har varit svårast i ditt liv?

Skulle jag fråga er en och en skulle nog det gå ganska fort att få ett svar. Vi vet nog ganska väl vad som varit den svåraste prövningen.





I efterhand kan jag se, att de flesta av mina egna prövningar har varit mig till godo. De har gjort mig starkare och klokare.
Mera klarsynt.
Kanske till och med mera tacksam.
Kanske också mera ödmjuk.
Kanske mera barmhärtig.
Kanske mindre dömande.
Kanske mjukare.


Jesu prövningar gjorde honom starkare.
Och ödmjuk. Och rak och tydlig. Modigare! Han hade förstås flera prövningar än de här i öknen under fyrtio dagar. Men just här står det att han var bland vilddjuren och betjänades av änglar.

Det är ganska intressant med Vilddjur. De ses ju oftast som farliga. Men de flesta vilddjur är inte farliga för människan. Älgen är ett vilt djur. Rådjuret också. Räven. Inte farliga. Kanske mina inre vilddjur inte heller är så farliga. Mina inre demoner. Kanske de inte alls är farliga. Inte ens vargen eller björnen är i allmänhet farliga för människan. Bara när de är skrämda eller hungriga. Eller skadade.

Men våra inre vilddjur eller demoner är nog det vi är mest rädda för. Det handlar ofta om sexualitet eller aggressioner. Och rädslor. Rädsla för att bli övergivna. Eller avvisade. Rädsla för att se in i oss själva.

Många av oss är ju så rädda för oss själva. Vi kan till och med vara övertygade om att vi är onda och elaka längst in. Och fula. En del av oss känner äckel inför oss själva, vårt egna inre. DET kallar jag vilda djur. Och DET är vi otroligt rädda för att någon annan ska se. MEN dessa vilddjur är i allmänhet inte farliga alls. Bara de får komma upp ur sina hålor. I ljuset. I själavård har jag upplevt så många gånger, att ju mer en människa visar sig, ju mera naken, desto mera växer min kärlek till henne. Och när jag själv klär av mig naken och blir sårbar blir jag oftast mottagen på ett gott sätt. Om den andre älskar mig på riktigt. Här prövas föräldrars kärlek till sitt barn. Eller mellan partners. Och vänskap.


Jag tänker på de där änglarna också. Att när Jesus blev prövad blev han betjänad av änglar. Det är väl det naturligaste. Den prövade människan får ofta mera kärlek och omsorg än andra. DET kanske inte alla håller med om. Men somliga i alla fall, blir betjänade av änglar i prövningens tid. Jag har i alla fall fått uppleva det.

Fast… det har också funnits övergivenhetskänslor i mitt liv. Och då har jag trott att INGEN finns som ser mig eller älskar mig sådan jag är. Och att jag inte behövs. MEN… som Jesus sa… ”Lyft blicken!” Tänk klart! Öppna dina ögon!

Och be om förmågan eller modet att ta emot andra som de är och ta emot kärlek.


Ja… det här är inte en lek. Prövningar.



Om berättelsen ur 1:a Mosebok 3 tänker jag så här: två människor gör det de inte får göra. De begår något slags brott. De gör något som är fel. Vad händer då? De blir rädda. De skyller ifrån sig. De ljuger. De känner sig avklädda. De skäms. Både för varann och för sin Far. Eller sina föräldrar. Eller lärare.

OM de skulle ha erkänt istället skulle de inte hamnat i det där ljugandet. Och det har jag i alla fall lärt mig, att så länge jag ljuger eller skyller ifrån mig så hamnar jag i nåt slags ensamhetens helvete. Men om jag säger som det är, erkänner eller går in i en dialog… då blir det inte farligt nånting, då bryts inte kontakten med föräldrar eller samhälle eller mellan partner. Istället fördjupar det kärleksrelationen och samvetet blir rent och kanske man förlåter varann.

Konflikter kan vara väldigt bra. Om de klaras upp. Och då blir de vilda djuren inte längre farliga. OCH änglarna stannar kvar hos en.

Men om man ljuger dör allt. Även ens eget inre. Och då kan man säga att man förlorar sig själv. Det kanske man kan kalla ett syndafall. När man börjar ljuga.

Felet i det s. k. paradiset var inte att de åt av kunskapens frukt. Det är ju en nödvändighet i en människas utveckling.

Problemet var att de ljög. Skyllde ifrån sig. De var rädda. De blev rädda.

Om ett barn gör det som är fel och blir utskällda av sina föräldrar blir de rädda och börjar skämmas. Gömmer sig. Många barn måste börja ljuga för att bli älskade. Då faller de ur paradiset ganska fort.

Det är vuxnas ansvar att ge barn tillit och trygghet så att det inte är farligt att göra fel eller utforska det farliga eller okända. Berättelsen ur GT tror jag handlar om en människas växande. Och hur fel det blir när de ljuger.

(Undrar bara varför Gud beskrivs så hård och skrämmande?)

Sedan dröjer det inte länge förrän en ung man dödar sin egen bror. På grund av att det han har att komma med inte duger. Varken inför sina föräldrar eller inför Gud.


Att prövas är inte lätt, men det kanske inte är så himla farligt heller. Kanske det istället är en chans till mognad och till kärleksfulla relationer. Till och med katastrofer, sjukdom och död KAN leda till något gott, faktiskt. KAN leda till att jag betjänas av änglar.

Det jag har varit mest rädd för i livet har jag gått in i och utmanat. Risker har jag tagit. Prövats har jag gjort. Men de flesta prövningar har lett till nåt gott. Åtminstone i mitt liv. Så därför har jag svårt att be med i böneraden: ”Utsätt mig inte för prövning”. Jag behöver prövas! Min kärlek behöver prövas. Mina motiv också. Mitt liv måste få ställas under luppen. Om man är trogen sitt eget hjärta är nog ingenting riktigt farligt. Varken vilda djur eller ens döden. Tror jag i alla fall.

Men rädd kommer jag nog alltid att vara. Mer eller mindre. Det finns katastrofer som förgör oss eller dödar allt inom oss. Vår mest älskade kanske dör eller blir skadad. Och det kanske inte kallas prövningar. Utan katastrofer. Rädd kommer jag alltid att vara. Och det var ju till och med Jesus. ”Tag ifrån mig denna bittra kalk”, sa han i Getsemane. ”Dock, inte min vilja, utan din.”

Sen gick han den svåra vägen. Och det måste vi också göra ibland. Så kommer änglarna till oss.

Amen.

Utan smärta inget liv som lever
ingen växt.

Ingen kärlek utan sårbarhet
och sår.

Ingen fullhet utan saknad sen
-sol som går i moln.

Låt oss inte frukta livets smärta:
den gör ont, men gör oss inte illa.

Låt oss ta det bittra med det ljuva
-äppelblom och vinterns nakna gren. -Margareta Melin







Övriga genrer av Albert
Läst 1183 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2007-08-21 11:49



Bookmark and Share


  Johan Nilsson
riktigt bra predikan.
gillar särskilt delen:
Felet i det s. k. paradiset var inte att de åt av kunskapens frukt. Det är ju en nödvändighet i en människas utveckling.

\"Problemet var att de ljög. Skyllde ifrån sig. De var rädda. De blev rädda.\"

och

\"Rädd kommer jag alltid att vara. Och det var ju till och med Jesus. ”Tag ifrån mig denna bittra kalk”, sa han i Getsemane. ”Dock, inte min vilja, utan din.”

Sen gick han den svåra vägen. Och det måste vi också göra ibland. Så kommer änglarna till oss.

Amen.\"

snyggt ihop vävt med berättelsen i 1 mos 3.
\"problemet var att de ljög.\"
dumt och ljuga för Gud, men hur ofta gör man inte det, eller för sig själv?
\"På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda\" ändå är man rädd. och ljuger. men vilken underbar nåd det finns i Jesus. (Blev lång kommentar det här.)

Amen

bokmärker den självklart.
2008-02-23

  Rosmarin
Oj vad kul att få läsa en predikan av dig igen..eller kul kanske inte är rätt ord, givande är väl bättre.

Håller med dig om det du säger om prövningar. Det är min erfarenhet också - att har man haft det riktigt j-t så uppskattar man även det lilla goda i livet.

Och vilddjuren inom oss - det är en bra symbol. Jättebra! Brukar tänka på de där \"farliga\" känslorna som troll som det bästa man kan göra är att dra ut i ljuset - för då spricker dom! Det farligste som finns är att kapsla in dom för att då bildas det gift av allt det man måste uppbåda för att kapsla in dom.

(Men, du måste väl hålla med om att kyrkan varit rätt bra på att kapsla in s k \"dåliga\" känslor och skapa inre vilddjur...inte den du står för, men mycket i den kristna tron..i kraven att vara \"god\" och \"moralisk\". Men så är det kanske i annan tro också, vad vet jag?)
2008-02-19

  Tabes
Kändes bra att läsa en predikan. Att fundera och sen läsa om nån rad gav mer än att bara lyssna. När det är dags för predikan under gudstjänsten har jag ofta förbrukat min pyttelilla koncentrationsförmåga på psalmer, texter och väldigt många ord. Delar din uppfattning om att prövningar förändrar oss - ofta till det bättre. Tänker mig inte riktigt Gud som hård och skrämmande i 1 mos. Eller kanske lite, fast jag tycker mer han verkar så där oresonligt strikt konsekvent som oroliga föräldrar bara orkar vara med det första barnet.
Hur gick det förresten? På poeter kan man få applåder men knappast i kyrkan efter en predikan men kanske fick du feedback från församlingen?
2008-02-12

  Rachel Roth
håller med Jojo här nedan, hade gärna kommit och lyssna.
Kan du inte komma till Stockholm och hålla gudstjänst; kyrkan skulle bli fylld av poetvänner...vilken känsla!
2008-02-09

  Jojo
Din predikan kommer att tas emot bra tror jag. Jag hade gärna velat höra den.
Lycka till!!
2008-02-08

  Bjarne Nordbö VIP
Läser här om något jag vill ha. Bra skrift.
2007-08-30

  Rosmarin
Gillar den här symboliken!

Och jag tycker att \"skapa liv\" är en bra slut på den här dikten - en sammanfattning som fungerar bra i sin enkelhet

Men, jag hakade upp mig lite på \"tårar också ibland, förstås\" när du skriver \"ibland, förstås\" känns det som du ber lite om ursäkt för tårarna. Det hade känts bättre om du tagit bort \"förstås\", tycker jag. Eller gjort tårarna mindre betonade genom att blanda in dem i det andra du räknar upp: Tårar = en del i livet som man skapar, men inget att vara rädd för!

Och så, när jag nu börjar gräva ner mig i den här dikten så inser jag att jag saknar en sak: tårar och skratt och värme - men ilskan då? Den tror jag är viktig i ett hus - en och annan dörr som smälls igen så den skakar, ett och annat redigt gräl - det behövs för att värmen och skratten ska kunna vara äkta!

Ja du fick igång mina tankar här!
2007-08-21

    Lena Nilsson
slutraden \"skapa liv\" får mej att vända om och försöka en gång till med den här dikten. Den känns på något vis så ödslig. Och så landar jag på \"skapa liv\" igen. Och det är väl där som ödsligheten uppstår för mej, tror jag.
Distansen som skiljer orden \"skapa liv\" från orden \"leva livet\", kanske. Det är ett sånt utifrånperspektiv på att skapa, fylla med glädje, etc... Och huset jag ser framför mej blir ett så väldigt tomt hus.
Samtidigt är det kanske det som är poängen med dikten. Att det är lättare att bara bygga ett hus materiellt, än att bygga ett lyckligt liv i det.
Men \"skapa\" är så högtidligt och distanserat ord. Nästan övermänskligt. Jag skulle gilla dikten bättre om du bytte ut \"skapa\" mot någon mer jordnära synonym.
2007-08-21

  Ronny Berk
liv skapar den texten...ett ombonat hus sej jag... väl inbott...ja...
2007-08-21

  Agnes VIP
Fin.

Det skrivs mycket om rum och hus just nu... och händer.
2007-08-21

  Jojo
Hm, bytte du titel. Ja, den här var nog bättre. Skapare av liv, gemensamt liv. Det låter vackert.
2007-08-21
  > Nästa text
< Föregående

Albert
Albert