Det är samma blod som pulserar i våra kroppar
vi är olika och unika som snökristaller på nära håll
Orden spränger ur våra tankar många
dalar till golvet halvvägs framme vid mål
sinnen så stolta och trånga

Du sjönk in i mörka rum som åskådare inte förstår
dom som vandrat den enkla vägen
ha lätt att ställa sig vid sidan
registrera avvaktande sönderfallets framfart
pockande panik och trogen hopplöshet i tidens spår

Årstider byter taktfast plats
tio mil blir tjugo och känns som hundra år
det som borde sägas förtigs i vanmakt
missförståndets drottning härskar med järnhand om hon får

Tvåa nolla nolla fyra
faller plötsligt i en djup brunn av höst och yra
Att det kunde smärta så utan brutna ben och armar
utan synliga skärsår och knivar i mitt bröst
utan sirener som blinkar och larmar

Luften är trög på bottnarnas botten
full av falska hjältar i sagoslott där allt är en lek
svek utan en chans att säga stopp
Men när pulsen hamnade på läge koma
sträckte min syster ut sin hand och fyllde mina lungor med hopp

Hon som vandrat där vet hur det är
att söndra själen, bända friden
ur askan in i elden för att komma bort
men det finns ingen enkel väg ut
ge aldrig upp, vägra släppa taget
kämpa till den sista striden

Så vi lutar oss på varandra nu och här
och världen må svika, logiken och förnuftet brinna
marken rämna och skaka oss omkull
för vi håller ihop, håller ut, håller i tills vi är där
för vår kärlek och blodet i våra ådrors skull.