där skikten till sist ändå rämnat
lämnat

spåren av otaliga timmar
glimmar

i längtandets hetsiga möten
sköten

som var det till sist blott ett du
nu

likt tillika innerligt jag
vag

blandade väta och tårar
sårar

emellanåt någon men kanske vi ler
eller ger

till en framtid en levande doft
av stoft

som en slinga musik någonstans
utdragen dans

så rämnar var afton när dagen är liden
tiden