Eupathia önskar jag vore mitt namn
önskar segla på objektiva strömmar utanför känslonästet
där jag sitter inlåst
vill följa ett spår som på riktigt existerar
det saknas lås
och det saknas nyckel,
till frihet
har man väl kastats ut i universums
mysterium finns det ingen pausknapp
den inre cirkusen snurrar
tills
det sista andetaget blir befrielsen

inte förrän död blir man sann
åtminstone suddas då villospåren ut
och vanföreställningarna utraderas
vari ligger meningen med detta meningslösa sökande efter sanningen?

Upplösningen uteblir
och allting stoppas
via total upphörelse