Hur ska jag någonsin kunna förklara
att kärleken alltid funnits där
genom alla tider
i mitt hjärta lever den
ditt minne är hos mig
under årstiders gång

Jag ler åt tankarnas bubblande
så gråter jag av saknad
om jag bara hade insett
att allt hände för att jag inte förstod
platsen vid min sida är tom
tömd av egocentriska tankar

Livets paradox
eller bara lärdomens väg
när tankarnas makadam mals och krossas
förvandlar hoppet och orken det till gyllene väg
bortom horisonten gnistrar förklaringen
blint famlar sinnet

Fötterna vandrar själva i motsatt riktning
målet är mörkret
för att i förtvivlan och fasa
dränka minnets sjöar
sjöar livet tvingade ur kroppen
med ironins slagträ