Hon väntade
alltid väntande
på slaget
hon visste skulle komma
och det kom

Duckande tog hon emot smärtan
det skulle bli värre
en slyna som hon
hade han sagt
var inte värd bättre

Vem var hon att existera
hon tog emot
slagen som träffade
i solar plexus

Inga märken på kroppen
bara i hennes själ
tänkte hon
när glömskans dimmor tätnade

Ett andetag på fel sätt
var katalysatorn
så hon visste
att i fortsättningen
skulle hon inte andas mer