Vi tror att tiden som är kvar är töjbar
att vi ständigt står i medeltiden
lika långt till slutet
som vi gått från start
tills vi samlas hela släkten
och får skaka tärningen
för att få en siffra
på hur många dar
det kan vara kvar.

Vi tror att framtiden är möjlig att planera
och vi lånar av vår egen tid
vi intecknar månader som aldrig fanns
i ett reellt perspektiv
tills vi trängs här vid din
hissbara, böjbara, körbara
säng och lyssnar på pumpen och syrgasen
och förstår att vi får sudda
i schemat.

Vi tänkte i oförstånd
att den yngste
är den som har framtiden för sig
men vi som har framtiden för oss
ska stå där tillsammans och undra
med våra slokande rosor i kylan
och se fågelsträcken passera mot söder
tillsammans med alla våra drömmar.