Nu har mitt huvud hamnat i glasfiberbubblan igen,
den där stora skyddshjälmen som åker på ibland
när verkligheten har kommit för nära

jag går omkring och gör det jag ska,
men har glömt varför och minns inte för vem.

Kanhända ska det vara så ett tag
tills jag har hittat balansen
tills jag vågar låta mig beröras av det som händer
tills jag kan släppa det som hände...

Och en dag ska jag byta om och ta på mig
en blomma i håret och läppstift
så att jag kan le igen och dansa
om livet bjuder upp igen
en oemotståndlig hambo!