Det blåser hårt runt nyponbusken.

Jag är en nyponros,
håller mig kvar.
Låter inte vinden ta mina rosenblad
och sprida dem för ingenting.

Jag ser spåren efter steg
på stigarna
i skogen
jag ser vilsenhet
mellan raderna.

Jag längtar till dag
då gränserna syns
och sångerna spelas
och jag längtar efter:
Här är jag.

Jag är en nyponros
och doften av min rodnad
är min egen.

Jag leker inte andras lekar
och går inte för långt hemifrån.
För det gör så ont att gå tillbaka.

Taggarna sticker de älskade.
Jag har känt på såna.

Det tog lång tid att läka.
Och svider än.