O Gud, jag kan inte förstå
hur det röda sparkande knytet
så plötsligt, så plötsligt
och så utan bekymmer
har blivit en helt färdig
vuxen och myndig person.

Jag minns ju när jag stod
med henne i famnen
under äppelblommorna
och såg upp mot den blå himmelen
och tänkte, oj vad jag önskade-
Glöm aldrig detta!

Jag minns långsamma promenader
med sittvagnen till torget
med barnet hukandes vid någon myra
och jag själv tålmodigt tjatande:
Kom, då! Kom, kom!

Jag minns omvägar
när dagmamman gick förbi
med alla barnen som en bukett
runtom tvillingvagnen
omvägar och vänta bakom ett träd
för att inte störa deras gemenskap.

Jag minns skolfröken
som fick lära sig en hel del
av en sjuåring
och som respekterade
och älskade.

Jag minns pianoövningarna,
jiujitsun, körsången,
skogsvandringarna med matsäck
de första discona med tjejkompisarna
och de svartsminkade ögonen
den envisa egna klädsmaken.

Jag minns utvecklingssamtalen,
luciatågen, uppspelningarna,
lägren och vindskyddsövernattningarna.
Jag minns pojkvännen, jaja,
vi får väl se...
Jag minns gitarren och sångerna
och fortfarande pojkvännen
och hans familj.

Nu minns jag inget mer
för nu är vi här
med en färdig och myndig
och så älskad
ung kvinna
som firar sin födelsedag
med glassbåt och paket
i vårat vardagsrum.