blygseln är hatad och hånad
hon sitter i ett hörn
violen med hängande huvud
hon är blå i ansiktet av ren syrebrist
halsen söker inte längre solen
den är för matt

hon tänker jag är bara en liten viol
hon späder på hatet med acceptans
för alla andra ogräs
alla i trädgården kan tynga ner hennes rötter
med sina
och skuffa undan henne för att själva få lapa sol

hon accepterar att de är vackrare än hon
att deras klorofyll är viktigare