jag kanske är så rädd för att bli dömd för att jag själv dömmer?
ibland ser jag spegelbilden av mig själv i andra kvinnor
som väntar sig att jag ska dömma
en mamma på ett flygplan som först inte trodde att jag skulle låta henne gå före i kön
med sitt barn som uppenbarligen höll på att kissa på sig
och sen
trodde att jag skulle vara sur trots att jag låtit dem gå före mig
det var en självklarhet

men jag kände igen mig i den andra kvinnan
precis så lever jag litt liv i perioder
förväntar mig ingen generositet av andra, ingen hjälpsamhet
förväntar mig egoism och otålighet
jag dömmer andra som fördömmande

och jag undrar varför det har blivit så?
Och varför jag precis som kvinnan på flygplanet blir glatt överaskad,
ja nästan rörd om någon gör något litet för mig
om någon låter mig gå före i en kö

den där mamman finns kvar i mina tankar
hennes ansikte under hela flygresan
hennes skygga blick
hennes skönhet som såg alldeles skamsen och skör ut
hennes två livliga barn
som bara var charmiga
som jag log åt
men som hon sa till gång på gång
att de skulle vara tysta för att de störde
men de störde inte

barnens glädje och absoluta avsaknad av självmedvetenhet
i kontrast mot kvinnas ursäktande existens
gnager i mig