Min depression måste vara den fegaste av psykiska illamåenden. Den existerar dold och bitter som en maskerad gärningsman. Den syns inte utanpå men den hånler alltid innifrån någonstans. I hjärnan har den sitt högkvarter. Den sitter inte i själen för någon sådan tror jag inte på. Någon mening tror jag heller inte på. Jag vet inte om mitt liv har blivit meningslöst av depressionen, eller om det meningslösa skapade depressionen. Förmodligen handlar det hela om fuckade signalsystem i hjärnan. Det började med en liten oskyldig rubbning och serotoninbrist i samband med den kvinnliga arvsynden PMS och spred sig sedan som pest genom kroppen och ut i livet. Allt handlar om gener, så har jag spekulerat, och litegrand om samhälle, kultur och klass. Jag tolkar mitt ynkliga tillstånd som en produkt av gener som inte lyckades matcha kulturen, för att de var svaga och för att kulturen var stark. Det vill säga det uppstod en kulturkrock mellan psykiska anlag och dagens samhällsnormer.
Jag skulle kanske ha funkat bättre i någon annan tid. Om jag är på optimistiskt humör gillar jag att tänka så. Möjligen i en tid där kvinnan haft en svagare ställning i samhället. Eftersom jag är svag och skör skulle jag kanske ha platsat i ett samhälle där man såg på kvinnan som svag, omyndig och i behov av tillsyn. Som någon som behövde beskydd. Jag skulle behöva en förmyndare och skyddsling. Och det är ingen som ser till mig. Jag bryter ihop hela tiden som ett gnisslande maskineri som alla utgår ifrån ska vara självsmörjande. Men jag är aldrig hel. Jag vet inte hur man felsöker och lagar sig själv. Jag platsar inte bland folk för jag har både dåligt självförtroende, är extremt självmedveten och dessutom spänner jag mig bland främlingar. Till främlingar räknas alla förutom tre till fyra personer. Det är bara dessa tre till fyra människor som jag föreställer mig skulle kunna gråta om jag dog. De övriga som kände \"till\" mig skulle kanske tycka att det var sorgligt som bild; ung deprimerad tjej hittad död i studentlägenhet.
Men de skulle inte kunna koppla den tragiska bilden till personen som är jag. För de känner mig som sagt inte. Och de allra flesta som inte känner mig tror dessutom att jag är en omänsklig person. Att jag inte har känslor och färger. Att jag är någon slags robot. Jag kan ju inte veta att det är så för jag är ingen tankeläsare, men jag föreställer mig att det är så. Och jag kan anta att om det är som jag befarar beror det på att jag stålsätter mig. Jag isolerar mig så gott jag kan från andra människor. Jag vill egentligen inte. I själva verket suktar jag efter social kontakt och vänner och skratt och gemenskap. Jag drömmer om att få öppna mig och låta mig bli sedd. Men jag är rädd för något. Något som jag inte vet vad det är. Förmodligen är det ensamheten jag är rädd för. Och ändå är det ensamhet som bäst beskriver mig med ett ord. Ensamhet utgör mig. Jag är inte ensamhet. Ensamheten håller i tyglarna och har mig i sitt våld. Tillsammans med min fega stackars krake till depression. Tillsammans med tvivlet. Och min bristande intelligens. För hade man varit riktigt smart och begåvad hade man kunnat skapa något enormt av mitt tillstånd. En poetisk romansvit om lidande och utanförskap. Något som hade fångat människor. En historia om något så ynkligt som mitt liv hade då kunnat växa till något större, till konst. Konst som sedan hade kunnat stilla människors ängsliga hjärtan en smula och fungera som verklighetsflykt. För när man läser om någon annans lidande, om denne är en duktig berättare, blir lidandet något vackert och poetiskt. Det blir något som man vill läsa om men inte uppleva själv. Men jag har inte hjärnkapacitet eller kreativitet nog att skriva eller skapa utifrån mitt lidande. Det är bara en på miljonen som är så smart som jag önskar att jag vore. Som jag ofta lider över att jag inte är. Jag är för dum för att komma någon vart, men inte tillräckligt dum för att slippa inse hur dum jag är. Alltså dansar jag i ett slags limbo. Jag ser ett skyltfönster fullproppat av en massa godsaker som jag suktar efter men aldrig kan nå. För butiken är stängd. Och även om den var öppen hade jag inte haft tillräckligt med pengar för att köpa en endaste en av bakelserna.
Min fega depression är mitt öde och min undergång. Den håller mig fast fram till slutet. Den är min ständiga livvakt och bödel. Den är så feg. Den låter mig inte leva och inte dö. Min depression är min självömkan.