Det är bara när man står som jag gjorde då
och det är varmt som det var då
som man kan vara stilla och se dimman välla in.
Jag blundade
och hörde trummans dova slag
och sedan kvinnornas gråtande sång.
Så slog jag upp mina unga ögon
och såg begravningståget gå förbi
på vägen uppför backen
och duggregnet föll på min panna,
eftermiddagsregnet som kallades ghuti.

Jag bestämde mig redan då
att alltid minnas detta.
Dimman, ghutin, den röda lerjorden
och begravningståget.

Jag minns det än.