döden
rör upp så mycket
av min egoism
jag sörjer nu därför att jag är en egoist
det var inte synd om dig att få dö nu
men jag gråter
för att jag tycker synd om mig själv
för att jag måste känna saknad efter dig
därför gör döden mig deprimerad
den drar upp så mycket fult hos mig
den hånar mig också
och säger att allt är påväg att tyna bort
den ger mig dåligt samvete över att jag inte
tar vara på livet
den är så jävla präktig, den där jävla döden
den står och skrattar mig i ansiktet
och ser ner på min ynklighet
den tycker inte synd om mig
och den tycker inte synd om de liv den skövlar
den bara går på utan att fråga först
den kom inatt och tog en älskad ifrån mig
den har kommit förut
den börjar bli stamgäst

och den kommer aldrig sluta att besöka människosläktet
för vissa kanske döden kan vara fin
men för mig är den en jävligt präktig och snål auktoritet
den bjuder inte på lättnad, den roffar bara åt sig av min livslust
den hånar mig för min mänsklighet och min egoism