solen gör sig alltmer synlig
framför gråtunga förrödiska moln
dimman lättar så smekfullt behagligt
avlägsnar sitt kalla täcke
från en till djupet frusen kropp

tid är min lojala ledsagare
den väcker insikten
som sovit tungt bredvid förståndet
en värmande bris
smälter skyddande isberg

min evigt kärleksfulla famn
försökte tafatt hålla fast
luft som inte längre andades rent

utmattad föll jag ner
i hopplöshetens avgrund
när menlösa strider
gått till sista förlust

bedårande minnen
med guldkantad skönhet
ger tröst åt tomheten
som stundtals genomtränger
i försvarslös saknad