Jag vet inte varför, men ibland saknar jag dig.
Som en vän. Ingenting annat.
Du hade ett sätt att få mig att må bra. Ibland.
Och jag saknar det.
Jag saknar min vän.

Jag saknar att få prata om mina mörka dagar med någon som upplevt detsamma.
Någon som är precis lika löjlig. Som kan lyssna på en låt och bryta ihop utan anledning.
Någon som kan lyssna på smärtan och känna igen sig i varje ord.

Jag saknar att må dåligt utan anledning och känna någon som har full förståelse för det.
För mina vänner, de lyssnar, de försöker, men lyckas gör de inte.. Och jag klandrar dem inte.
Jag förstår knappt själv. Men du gjorde.

Du förstod mig.

Vi har ärr, du och jag. Ärr utan att ha blivit skadade.
Vi har sår efter en kniv som aldrig nuddat oss.
Vi har samma ärr. Samma skador.
Vi vet inte var de kommer ifrån, vi vet inte hur vi blir av med dem.
Men de finns där. Och de svider ibland.



Jag saknar dig.
Men du och jag, vi kommer aldrig bli vänner igen.