tiden går utanför mina spår
jag kommer i otakt

bara i vindens små suckar
kan jag pusta ut

bara i punktuell bemärkelse
ej i durativ aspekt

kan jag andas
alltså är jag för det mesta kvävd

men mitt hjärta slutar inte slå

i väntan på nästa saliga andetag
fortsätter tiden att existera utifrån mitt medvetande
utanför mina spår