jag längtar efter dagen
då jag kan skriva något ljust
och tro på det själv

jag längtar efter natten som är späckad av så många små stjärnor
att mörkret inte blir det framstående

när mörkret blir en gammal bakgrund
som man kan strunta i
när andra människors domar över mig
slutar vara sanna
när jag slutar låta mig dömmas
när jag lär mig att lära dom att behandla mig
som en värdig människa

jag längtar
jag försöker också
att inte lyssna på den inre rösten
jag längtar till den dan jag vågar leva
och vara stolt över

min sångröst
min friska kropp
mina ord
min romantik
min trofasthet

men än så länge är allt det där
en kuliss
och framför den spelar jag min roll
som trasig sprattelgubbe

trasig efter alla år av att ha låtit dom kasta mig hit och dit
och styra mitt förkastliga skådelspel
från ovan

jag längtar efter dagen