Kära dagbok,

Jag är för självisk
har det hetat
har det så sant hetat

självcentrerad

för jag tror att det spelar så stor roll vad just jag säger

därför så självmedveten

men

är det så?
Nej jag tror inte att det jag säger betyder ett skit
för dom som lyssnar

jag tror och vet att jag degraderas till en liten obetydlig myra
i andras ögon

för dom är självcentrerade
jag vet detta därför att jag är självcentrerad

men jag vill att det jag säger ska fastna någonstans
jag vill också göra skillnad
det vill vi väl alla

men kan vi?

Och när började jag efterhärma trenden
det där med att känna sig misslyckad
som en fejk

det där med att se hur andra dömmer ut mig som ingenting
för att jag inte har någon status
jag har inte det där
som folk vill höra om
inget toppjobb
eller
modellkontrakt eller
skivkontrakt eller
whatever

dömmer de ut mig?
Eller dömmer jag mig själv på förhand
hukar jag mig inte i deras närhet?
Dömmer jag människor efter lönekonton
och prestationer
nej

så varför tror jag att de dömmer mig?

någonstans måste allting ha börjat...

kan det ha varit lives törnar
och livets ensamhet som
rivit för många gånger
i mitt inre

tills där var tomt och osäkert
och meningslöst

men jag är för självisk

och jag underskattar livet
människorna
dagarna

Jag är för självisk