det förvånar mig ständigt hur dina tårar rinner så lätt, som om jag inte förstår hur någon som du kan ha riktiga känslor. nu när jag tänker på det inser jag att det är lätt att lära hjärnan vad som förväntas av ens tårkanaler, det är lite som att skratta åt dåliga skämt. man tycker inte att det är roligt men man fattar vinken och rasslar fram ett dovt skratt. man kan lära sig konsten att tåras.

ditt ansikte är tyngre nu, rynkorna viker sig som lakan över dina kinder och ingen minns längre hur du liknade jane fonda i rätt ljus. du samlar porslinsdockor, klär dig i mormorskläder och knallrosa, åker på bingo flera gånger i veckan och kör nissan sunny. det är ditt liv. det och lugnande sprutor och tabletter. DET är ditt liv.

det fanns en tid då jag var rädd för att möta dig, då ditt matta uttryck, flackande blickar och plötsliga nervösa sammanbrott fick mig att rygga tillbaka. man lär sig hantera allt det där när med tiden, liksom man lär sig hantera skam och ilska. genom två föräldrars depressioner - då de befann sig någonstans mellan liv och död - levde jag.

vi sitter i soffan och dina tårar rinner, du berättar om din sjukdom och hur fruktansvärt jobbigt allting har varit för dig. jag håller tillbaka min impuls att resa mig upp och skrika att du tog min barndom iväg från mig, du sargade min själ, du fick mig att tro att jag bar skulden till allt du någonsin gjort mot mig! jag mumlar något om att det varit jobbigt för mig också och du gråter ännu mer och säger att det inte kan ha varit lätt för mig när du inte fanns i mitt liv. jag sväljer ännu en impuls att tala om för dig att det enda som varit jobbigt var när du fanns i mitt liv. att jag önskat dig död fler gånger än jag någonsin sagt mitt eget namn.

du pausar din gråt och säger plötsligt; men jag inser i efterhand att det inte bara varit jobbigt för mig...



det måste ha varit jobbigt för din pappa också.