avståndet mellan våra händer
så långt och förrödiskt
att tomheten isade
när vi inte nådde fram

smärtan var det tyngsta
fast jag inte lät den leva
isolerade mig i konstlad värld
för att slippa kännas vid
mitt ansiktes tydliga skiftningar

varningsignalerna blinkade rött
om vägen jag nästan valde
skräckbilder öppnades
från det förflutna
där frusna istider utplånat allt

någonstans inom mig
är kunskapen ingjuten
om den lätta tillflykten
men alltför stark
på stadig mark

förstånd så lojalt
aldrig sinande godhetssjäl
men stundtals sviktande vingar
trotsar jag mörkrets onda krafter
räds inte striderna
trots aldrig upphörande nya

evig förlåtelse
i kärleksfull famn
villkorslösa blodsband
håller den hand

som leder mig hem
efter djup vilsen sömn