Medan kroppen omfamnades av vattnet; närmade jag en bassängbekant som hade ryggen vänd mot mig.  Jag skickade en våg under vattnet till henne  innan jag sa: - Hej, jag skickade dig en våg, kände du det?

Hon nickande vänligt och log mot mig, vi småpratade lite grann och sedan fortsatt vi träna och njuta av vattnets välgörande, avslappnande verkan.

Helt plötsligt! Vattenytan drabbades av stora plaskande vågor! Jag vände min blick och sökte för orsaken. . .

Där på bassängens kant en relativt ung man med sin fint skulpterade muskulatur men ej muskulös; utövade akrobatiska, gymnastiska övningar.

Nämligen armhävningar, lyfte hela sin kropp från vattnets yta med sina bara armar, benen var i luften , sökte intensivt med sin blick efteråt.

En äldre man gav honom blicken (- kom igen nu blicken) och min bassängbekant blundade och fortsatte göra vad hon gjorde, jag gav honom blicken (- ja, jag ser dig men stanna där du är).

Tidens pekande pil gick runt några varv till . . .

personen ifråga sökte vidare med sin blick, visade direkt - indirekt upp sin slumrande virilitet. Han gick i cirklar nära mig som en ung haj och jag tänkte inombords medan jag beslutade att blunda och låta min kropp flytta på vattnets yta (Försök med någonting och du kommer uppleva ordens pirayor.)  

Ungefär där .  Kom den försenade livsläxan som brev på posten. Hoppas att han inte gör likadant tänkte jag och log lite snett medan jag gick tillbaka i tiden. 1996. Jag simmade i bassängen återigen tillsammans med några vänner och bassängbekanta.

Denna gång en vän av en vän var med och simmade. På vägen till omklädningsrummen och duschen började vi diskutera(jag, min muskulösa vän och tävlingssimmare och hans vän med den fint skulpterade muskulaturen.)

. . . och in i diskussionens ämne kom frågan om kvalitet, kvantitet, statistisk och statisk träffsäkerhet och storlekens betydelse.

Våra filosofiska skiljaktigheter verkade obryggbara och bara genom försök och misstag skulle den ena kunna överbevisa den andre.

. . . och så det skedde . . .

Jag väntade utanför duschen medan den med den fint skulpterade muskulatur skulle visa mig någonting och överbevisa mig. Efter en stund öppnade han dörren och ångan kom ut genom dörren, han hade en vit badrock på sig och sedan visade han mig vad han menade och jag blev ögonvittne av den enögda, skevögda stora ormen i all sin prakt annars känd som Peter Niklas - den skevögde, enögde.

Han räckte ut sin hand och bjöd mig in. Jag tackade nej, bekräftade att storleken stämde och bevisade att enbart denna kännedom skulle inte kunna förföra mig och få mig att känna mig överväldigad av närhet av hans kön och förälskad till sin person. Även om han fortfarande påstod att enligt alla sina livserfarenheter hade han en 100%  statistisk träffsäkerhet när han gjorde som han gjorde.

Sedan fikade vi tillsammans med gänget och pratade om mänskliga och romantiska relationer och om vad är det

som får en att älska en annan människa.

Vad jag lärde mig? Även om det är efter 12 år? Ja, sanningen är att när man lär en annan människa en "läxa" lär man sig någonting om sig själv också. Så vad jag lärde mig är att man måste vara lite mer eklektisk och tänka noga vilka sorts erfarenheter man vill utsätta sig själv för. För att i framtiden kan dessa erfarenheter bli associeringens grundval av granskning och kan förgifta ens själsliga förmåga att uppleva, fördunkla ens sinnen.

Han, idag visade inte sin Peter Niklas men jag såg igen i mitt sinne vad jag trodde var bortglömt, med få ord 1996. . . Man måste välja vad man vill se och varför.

Om jag inte hade upplevt detta, skulle jag reagera som jag gjorde idag?